delejfi

Nu har jag vart här i fyra veckor, tiden har gått så otroligt fort! Och vi börjar se en ende på det också.

Igår hade vi möte med läkaren och en av sjuksköterskorna, vi pratade lite om tiden här och om hemsjukvård. Så om allt fortsätter så bra som det hittills har gjort så kan vi gå hem nästa vecka. Han ska bli v34 först och det blir han på lördag.

Det är med skräckblandadförtjusning kan man säga.

 

När man får sitt första barn och kommer hem från BB så får man lätt känslan av att man blivit utsläppt av misstag och att någon snart ska komma på en med att inte vara menad som förälder. Det går över så småningom. Men jag kan tänka mej att jag får samma känsla när jag kommer hem med mitt tredje barn efter att ha vart på sjukhuset så länge.

Det ska bli skönt att äntligen få en vardag igen men samtidigt nervöst och oroligt eftersom det är lite annorlunda med en förtidigt född bebis. Bland annat är han extra infektionskänslig, och han kommer fortfarande sondmatas när vi är hemma. Han ska också få tillskott med järn, niferex, tills han är 6 månader, och sitt första vaccin redan vid 2 månader.

 

Annars är han en vanlig bebis. Om än något gul fortfarande.

 

 

Denice har sovit hos oss här på hotellet i natt, kul med hennes sällskap. Vi har pärlat halsband och kollat alla avsnitt av "Unge greve Dracula" på Svtplay. Och så har hon korsförhört personalen om det mesta, hoppas hon vill bli sjuksköterska, det skulle nog passa henne, omtänksam och glad som hon oftast är.

 

Vårt BVC har hälsat på oss idag, känns som att det finns en vardag där framme. När jag är här på sjukhuset så får jag lätt känslan av att det inte finns någon vardag, eller att vardagen jag längtar efter är så långt bort att jag knappt anar den. Men den finns faktiskt, vi har pratat om att gå hem med hemsjukvård, vet inte om jag nämnt det men då kommer ett team hem till oss ett par dagar i veckan, väger liten och kollar hur det går med mat etc. Visserligen ligger det en bit fram, man får i alla fall stanna till vecka 34 och det är det nästa lördag, så får vi se hur allt funkar då.

 

Just nu solar han igen, för fjärde gången, det är för gulsoten. Att små barn blir gula är inte ovanligt, det är när de röda blodkropparna ska brytas ned och levern inte är mogen nog att ta hand om det, då får man ett högt värde billierubin och kan få fototerapi som det heter, vilket innebär att man får en sollampa och får sola i tre dygn. Behandlingen kan upprepas om man blir gul igen, vilken lillebror blivit. Man kan också märka det på att de blir tröttare än vanligt. Björnis bananis solade också när han var nyfödd men bara vid ett tillfälle.

 

Vill passa på att tipsa er om svts öppna arkiv, det finns hur mycket gamla bra grejer som helst där! Bland annat "Stereo" och "svarta skallar och vita nätter". Toppen om man vill skratta stjärten av sej eller bara vara nostalgisk.

 

Nu ska jag vila en stund innan det är dags att mata bebis igen.

 

Hej svej

  

Idag har jag vart hemma, bara ett par timmar, för att hämta lite kläder och kolla till det. Jag har inte vart hemma sen 1 maj, och eftersom jag är ett känslomässigt inferno lipade jag cirka 10 gånger i bilen på vägen hem.

Vägen såg inte ut som den gjorde för tre veckor sen, det var så grönt och vackert, böl böl. Livet är vackert, böl böl osv.

 

Det var underbart att komma hem, vår trädgård var så grön och det var så mycket fina blommor, det har ju nästan hunnit bli sommar där ute medan jag suttit inne och glott (eller ätit/matat..)  Inne i huset luktade det min familj (böl böl).

 

Sen hämtade jag Björn på dagis, åkte och köpte glass och kollade in traktorer och lastbilar. Så enkelt men ändå gav det mej så mycket energi och lycka.

 

Jag önskar och hoppas att jag kan bli bättre på att vara glad över allt det fina som finns i mitt liv, sånt som jag ofta tar för givet eller knappt lägger märket till på grund av dess självklarhet.

Dagsformen, trött och seg. Tveksamt om en kanna kaffe ger mej mer än magont. 

Våren är min favoritårstid, allt är grönt och det är lagom varmt. På sommaren är det för varmt och växterna är mer gula än gröna. Skulle det däremot vara en regnig sommar så är det grönt, men då är det också sjukt mycket sniglar. Jag har extra mycket underhudsfett (ej vetenskapligtbevisat) och därmed blir jag sanslöst varm så fort det blir 25 grader, alltså är våren bäst.

 

Men, jag är inte hemma nu och kan se vår trädgård, första våren i huset, första våren med eget trädgårdsland, egen altan, egna skadedjur, egen grillkväll och jag heller inte se alla blommor som ploppar upp.

 

Innan jag kom hit köpte jag bärbuskar och blommor på blomsterlandet, Bobby har planterat dom åt mej nu men jag som älskar att gräva!

 

Jag har sån hemlängtan! Jag vill hem till vårt jäkla hus, jag vill bli utknuffad från sängen av en fisig tvååring och jag vill irritera mej över disken.

Jag vet såklart att jag gör mest nytta här, att det är nödvändigt för lillebror att vi stannar ett par veckor till men klart jag längtar tills vi får komma hem. Jag längtar så jag vill lipa lite faktiskt.

 

På tal om annat så är lillebror redan två veckor idag, väger 1,9kg och sköter sej exemplariskt. Jag fyller 30 om exakt en månad, har ingen aning om vad jag väger (77kg minus bebis plus 3 påsar polly) och använder ordet jag olagligt mycket.

En sak som jag tänkt på sista tiden är vården i dagens Sverige. Vilken otrolig jävla tur vi har som har det så här. Vård som vi tycker är självklar numera och kanske till och med klagar lite på när vi suttit några timmar för länge på akuten.

 

Extra mycket har jag så klart tänkt på mödravården, det är ju min situation just nu. Att det som vi kanske ser som de enklaste sakerna är livsavgörande. (Musikhjälpen hade detta som tema i fjol och det känns otroligt viktigt även om vi är lyckligt lottade här så finns det faktiskt andra mammor och barn som behöver hjälp)

Hade inte jag kommit till sjukhuset den 1 maj och fått bricanyl och kortison så hade antagligen lillebror fötts då och utan möjlighet att få lite extra hjälp med lungutvecklingen.

Tack för det, det hjälpte oss väldigt väldigt mycket, annars hade det kanske inte gått så bra som de gjort.

 

Och smärtlindringen, för hur eller hur så gör det ont som fan att föda barn, för vissa betydligt mer än andra. Jag har kanske haft tur med snabba förlossningar och endast lustgas, men det hjälper inte alla. Men jag har förstått på andra mammor att epiduralen är ganska bra, i de flesta fall.

 

Sist men inte minst, neontalvården. Vilken vetenskap! Man har kunnat rädda barn från vecka 22, halva graviditeten, det är ju makalöst. Dom är verkligen skickliga här. När vi kom hit så trodde jag att han skulle ligga i kuvös i flera veckor, men redan efter fyra dagar fick han byta till värmebädd. Där ligger han kvar, de behöver lite hjälp med att hålla värmen när de är så små.

 

Jag kommer tjata om detta i flera veckor framöver bara så ni vet.

Idag är det vecka 32+0, eller det skulle vart om prutt stannat kvar i magen lite längre. Men man räknar hans ålder i graviditetsveckor.

32+0 innebär bland annat att vi inte längre behöver frysa hans mat och att han får göra om PKU testet, han har redan gjort det men det tas alltid om på dessa små.

 

Det blir en del stick, jobbigt och läskigt med absolut nödvändigt för att se att allt är som det ska. Nu får han tex multivitamin på morgonen med maten och varannan måltid får han salt. Flytande salt, hade vart elakt annars, kanske elakt ändå för jag tror inte att det är gott, men ger man det mitt i maten så blir  det bättre.

Tidigare fick han extra protein i sin mat men nu har han börjat få min och då var det lagom protein för honom. Innan min mat kom igång så fick han donatormjölk, tack för att det finns folk som donerar sin bröstmjölk!

 

I natt har vi haft Denice här på övernattning, det gick toppen bra och vi hade det mysigt trots att vi var på ett sjukhus. Eller hon kallar det för hotellet, vet inte om det är pga maten. Den är faktiskt toppen god, så det skulle kunna vara anledningen.

Jag har också försökt gå ut mer, ingen vidare luft inne på ett sjukhus, och dessutom är det ju så fint ute nu! Jag älskar våren, så det är lite surt att sitta här och inte vara hemma och gräva gropar i trädgården.

 

 

 

Jag skriver som sagt inte här så ofta som jag skulle vilja, mitt liv är heller inte tillräckligt spännande kan jag tycka. Det är ju som gemeneman har det med barn, jobb, villa och bilar som bråkar, med noll fantasi till mat där makaronipudding blir det mest avancerade på hela veckan och en gräsmatta som aldrig får nog av att bli klippt. Och så länge dyngnet envisas med att endast ha 24 timmar så blir det ännu knepigare. 

 

Men, nu ligger jag sedan två veckor tillbaka på plan 4 i hus 18 på länssjukhuset i kalmar, och har inte mycket annat för mej än att mata, gosa och äta. 

För det råkade bli så att vattnet gick den 1 maj, då var jag gravid i vecka 29+5, och det blev att snabbt som sjutton dra i väg till sjukhuset. På väg till sjukhuset fick jag mer och mer sammandragningar och väl där var de väldigt täta och intensiva, så ganska snart så fick jag bricanyl för att lugna ned sammandragningarna och kortison för att bebisens lungor skulle utvecklas lite snabbare.

 

I Kalmar tar de hand om barn födda från vecka 30 och framåt, så egentligen skulle jag fått åka till Linköping men pga de intensiva sammandragningarna ville de inte skicka i väg mej med ambulans (tack som tusan för det!). 

 

Men jag blev inlagd, fick dropp för att hålla sammandragningarna lugna och ytterligare en kortisonspruta på fredagen för bebisens skull. Blev dessutom sängliggandes och fick bara gå upp på toa, försök ligga ned och äta utan att få mat i hela sängen! 

Konstigt nog gick tiden ganska fort där jag låg och snart var det måndag, då visade mina prover på infektion och bricanylen togs bort, ville bebis komma så fick den komma. Skulle de bli mer tecken på infektion så skulle jag sättas igång. 

 

När vattnet har gått så finns det alltid en risk för infektion som man kan föra över till barnet, så därför kolla man hela tiden så att det inte är något, och skulle det vara de så får bebis komma ut. 

 

Efter det gick allt ganska fort, värkarna kom efter tolv och blev stegvis värre. 

När Bobby kom vid halv tre tiden hade de blivit ganska täta och snart fick jag lustgas, bra grejer de där! Fast man känner sej lätt lite full av den. 

Och vid 16.36 kom en liten pojke.(Givetvis en massa detaljer här som jag utesluter, han ramlade inte ut precis)

Väldigt liten, men trots det så gjorde de ont så in i helvete! Tur de går över så fort de är ute.

 

Det som hände sen blev ganska dramatiskt, eftersom han va så tidig så stod personal från Neo utanför förlossningsrummet och de sprang ut med honom direkt, Bobby följde med. 

Efter kanske en halvtimme så kunde jag också komma ut. 

Och att se detta lilla lilla barn med alla vuxna runt sej skrämde skiten ur mej! Men läkarna och sjuksköterskorna var så skickliga och jag kände mej ändå trygg. 

De skulle sätta en kateter i naveln, då kan man ge tex dropp direkt där i och slippa sticka den lilla så mycket. Men det tog lite tid och när man sitter bredvid så känns det som det tar en evighet. 

 

En och en halv timma senare kunde vi åka in till Neo, då fick jag för första gången hålla den pyttelilla kille i min famn. Det var så overkligt, hela förra veckan är en dimma egentligen, det hände så otroligt mycket!

 

På Neo fick han läggas i kuvös med CPAP (ett andningshjälpmedel som tränar lungorna) och massa "pluttar" på magen som visade puls, andning och syresättning på en skärm. Och så en sond till maten 

 

Nu mera bor vi i samma rum, han har värmebädd istället för kuvös och vi har börjat träna amning. Så mycket har hänt sen den 5 maj när Lillebror bestämde sej att dyka upp 10 veckor före utsatt datum. 

 

Älskade envisa starka unge!