delejfi

Jag skriver som sagt inte här så ofta som jag skulle vilja, mitt liv är heller inte tillräckligt spännande kan jag tycka. Det är ju som gemeneman har det med barn, jobb, villa och bilar som bråkar, med noll fantasi till mat där makaronipudding blir det mest avancerade på hela veckan och en gräsmatta som aldrig får nog av att bli klippt. Och så länge dyngnet envisas med att endast ha 24 timmar så blir det ännu knepigare. 

 

Men, nu ligger jag sedan två veckor tillbaka på plan 4 i hus 18 på länssjukhuset i kalmar, och har inte mycket annat för mej än att mata, gosa och äta. 

För det råkade bli så att vattnet gick den 1 maj, då var jag gravid i vecka 29+5, och det blev att snabbt som sjutton dra i väg till sjukhuset. På väg till sjukhuset fick jag mer och mer sammandragningar och väl där var de väldigt täta och intensiva, så ganska snart så fick jag bricanyl för att lugna ned sammandragningarna och kortison för att bebisens lungor skulle utvecklas lite snabbare.

 

I Kalmar tar de hand om barn födda från vecka 30 och framåt, så egentligen skulle jag fått åka till Linköping men pga de intensiva sammandragningarna ville de inte skicka i väg mej med ambulans (tack som tusan för det!). 

 

Men jag blev inlagd, fick dropp för att hålla sammandragningarna lugna och ytterligare en kortisonspruta på fredagen för bebisens skull. Blev dessutom sängliggandes och fick bara gå upp på toa, försök ligga ned och äta utan att få mat i hela sängen! 

Konstigt nog gick tiden ganska fort där jag låg och snart var det måndag, då visade mina prover på infektion och bricanylen togs bort, ville bebis komma så fick den komma. Skulle de bli mer tecken på infektion så skulle jag sättas igång. 

 

När vattnet har gått så finns det alltid en risk för infektion som man kan föra över till barnet, så därför kolla man hela tiden så att det inte är något, och skulle det vara de så får bebis komma ut. 

 

Efter det gick allt ganska fort, värkarna kom efter tolv och blev stegvis värre. 

När Bobby kom vid halv tre tiden hade de blivit ganska täta och snart fick jag lustgas, bra grejer de där! Fast man känner sej lätt lite full av den. 

Och vid 16.36 kom en liten pojke.(Givetvis en massa detaljer här som jag utesluter, han ramlade inte ut precis)

Väldigt liten, men trots det så gjorde de ont så in i helvete! Tur de går över så fort de är ute.

 

Det som hände sen blev ganska dramatiskt, eftersom han va så tidig så stod personal från Neo utanför förlossningsrummet och de sprang ut med honom direkt, Bobby följde med. 

Efter kanske en halvtimme så kunde jag också komma ut. 

Och att se detta lilla lilla barn med alla vuxna runt sej skrämde skiten ur mej! Men läkarna och sjuksköterskorna var så skickliga och jag kände mej ändå trygg. 

De skulle sätta en kateter i naveln, då kan man ge tex dropp direkt där i och slippa sticka den lilla så mycket. Men det tog lite tid och när man sitter bredvid så känns det som det tar en evighet. 

 

En och en halv timma senare kunde vi åka in till Neo, då fick jag för första gången hålla den pyttelilla kille i min famn. Det var så overkligt, hela förra veckan är en dimma egentligen, det hände så otroligt mycket!

 

På Neo fick han läggas i kuvös med CPAP (ett andningshjälpmedel som tränar lungorna) och massa "pluttar" på magen som visade puls, andning och syresättning på en skärm. Och så en sond till maten 

 

Nu mera bor vi i samma rum, han har värmebädd istället för kuvös och vi har börjat träna amning. Så mycket har hänt sen den 5 maj när Lillebror bestämde sej att dyka upp 10 veckor före utsatt datum. 

 

Älskade envisa starka unge!