delejfi

Vårriset vi gjorde blev bra och jagv fick DIY-hybris som vanligt. Dock blev det stort som en mindre julgran och det fick inte plats i köket.

Dock kan jag ofta känna ett sug efter att få skriva av mej lite, tjata om någonting eller gnälla lite.

Idag är jag mest bara glad, det är vår i luften och jag har fått energi i kroppen som jag inte känt av på evigheter. Så jag och barnen tänkte ge oss på att pyssla ihop en färgstarkt vårris, uppdatering om det kommer :)

Så här sitter vi nästan hela nätterna, och visst är det kul att vara behövd men sova i mjuk säng hade vart bättre än svettig skinnsoffa 

Ted sover helst inte på natten, det är tydligen roligare att va vaken.

Förra veckan fick han sitt första vaccin, prematurer får en extra gång vid två månader men sen följer de vaccinationsprogrammet som vanligt. När vi ändå va på sjukhuset passade vi på att göra ögonundersökningen ROP som förhoppningsvis va den näst sista, han har inga skador efter syrgasen utan har bara en omogen hornhinnan (tror jag.. Har inte greppat de helt men är glad att de dubbelkollar allt) 

Jag hade planer på att plugga till tex barnsköterska eller sjuksköterska med förhoppningen att fobi för blod kan övas bort (går det?!) men i fredags spräckte min kära sambo sin stortå och det blev blodsutgjutelse, överallt. Jag skulle försöka plåstra om honom innan han åkte till vårdcentralen och jag fick hyperventilera under tiden för att inte svimma, inget sjuksystermaterial precis. Men min tejpning fick beröm av sköterskan! 

 

Däremot sökte jag till högskolan mest på skoj, och kom in! På ett program som heter kulturarv i samtid och framtid. Låter kanske flummigt men den passar mej perfekt, jag vill ju gärna jobba med arkeologi eller historia. Men frågan är om det finns nån framtid inom det. Men jag måste ändå tacka nej till platsen, kan ju inte ta med Ted till skolan.

Det är inte alla som lever till 30, och jag trodde att jag tillhörde dem, att jag antingen skulle bli allvarligt sjuk eller dö i en olycka. Eller att jag pga den panikångest jag led av skulle välja att avsluta det själv. 

Men så blev det inte. Och jag mår bra nu i fall ni skulle få för er att oroa er över min psykiska hälsa så har jag kommit en bra bit upp sen dess. 

Så eftersom att jag i allra högsta grad lever ännu så vill jag för första gången på evigheter fira min födelsedag med stort (eller lagom) baluns! Men inte än, orkar inte, jag har fullt upp med mina underverk. 

Aldrig hade jag vågat tro att jag skulle ha tre fantastiska ungar, ett hus och en underbar sambo och leva och må bra, när jag blev 30. Så tacksam är vad jag är, och jag ska försöka vara det varje dag som jag vaknar och må så här bra. Tack högre makter! 

Mvh Tove carpe diem 30 

Sen förra veckan är jag ensam hemma med barnen när bobby jobbar, det har gått bra men det är verkligen tålamodsprövande. Speciellt när det regnar ute. Den stolliga tvååringen ser alla chanser (när jag ammar och inte är så snabb) att klättra i fönster, riva ut nyvikta tvätthögar och äta saker han hittar under mattan. Men det är samtidigt väldigt kul! Mina barn är verkligen helt galna på ett positivt sätt, och varje dag innehåller minst ett revynummer eller musikalframträdande. Fantasin är det inget fel på och humor har dom så gott om att de kan dela med sej till de som lider brist på det. 

Så tråkigt hinner jag aldrig ha iaf! 

Vi har så mycket braattha saker att vi kan ge varje unge ett startkit när de flyttar. Tyvärr har vi lika mycket saker som är helt onödiga och kanske till och med skräp. Fast så klart inte mina saker, såsom plåtburkar, en halv bakelittelefon, för små/stora kläder, trasiga affischer och allsköns små pryttlar som är vackra eller har en historia. 

Älskade sambo samlar på saker som påriktigt är ganska bra att ha, plus saker som är trasiga men som skulle kunna vara superroliga om vi lagade dem, vilket vi kommer ha tid med ungefär samtidigt som vi går i pension. 

Senaste tillskottet i sista kategorin är en jätteful båt. Men den va ju jääääättebillig. Såklart. Och tänk va mysigt nästa sommar när vi kan åka ut med den. Givetvis är jag inte sjösjuk då heller längre eftersom jag är en helt ny människa. Jag har även mer tid och är en fena på att laga båtskrov. 

Eller, den kommer stå där i vårt fyrbilsgarage tillsammans med två andra objekt som vi ska fixa när vi får tid.. 

Ted däremot får nog lära sej sova i egen säng. Dels pga sin litenhet, dels att jag sondar honom på natten och alltså måste gå upp och värma mat och då somnar jag inte lika lätt men mest för att Björn tar upp 85% av vår säng och sparkar åt alla håll och kanter. 

Men hittills har det funkat bra, han sover ju mest hela tiden den lille fisen. 

Igår var hemsjukvården här och det var vägning och mätning. 48cm lång och drygt 2,7kg, sakta uppåt. (Fotnot är att det igår var 36+2, samma dag som Björn föddes och han var 48cm och ca3kg) 

Nu ska jag göra ett försök att färga håret, det har inte blitt gjort på säkert 2 månader så jag ser inte klok ut. Borde egentligen gå till en frisör men det blir aldrig av, ett år sen sist 

Men nu när jag skulle ha nåt till Ted så blir han för liten, bärselar är oftast från 3kg och han har en bit kvar dit. Inne på neo så testade vi bärtopp, det tyckte jag va smidigt. Så efter mycket läsande och letande på www så köpte jag en bärsjal från ett svenskt märke. Och det var mycket lättare att knyta än jag trodde! Och så bra han satt! 

Spjälsängen anno 1966 är på plats! Denna gången nymålad, det hanns inte med när Björn föddes, då fick han klara sej med en säng i mjuk 90talslila som mina yngsta syskon hade när det var trendigt. 

En fördel med att vi tillbringade så långtid på sjukhuset. 

Tackar farsgubben för hjälpen och syster Ida för hemkörningen (och det fina spjälskyddet som även Björn hade) 

Denna veckan har det vart sjukt varmt här i söder, vårt hus suger åt sej all sol och behåller värmen inne så vi knappt kan sova. Men man ska ju inte klaga! Eller jo, det är pissvarmt och ibland tror jag domedagen är kommen. Men annars är det skönt med sommar, att man kan strosa runt ute i trädgården och kvällarna är ju behagliga. 

Igår var vi på sjukhuset (där var det svalt!) för Ted skulle göra en ögonundersökning, ROP, där de kollar blodkärlen i ögonen. De kan påverkas av syrgas som de flesta förtidigtfödda får, Ted fick lite syrgas de första dagarna. Hans blodkärl va lite bleka inne vid kanten men det kunde också bero på omognad. Ny kontroll om två veckor igen. Och så håller det på tills det är bra. Blir det inte bra har jag för mej att det blev operation med nån form av laserbehandling, men vi hoppas så klart att han slipper det. 

På fredag är det äntligen skolavslutning för mitt äpple Denice. Sen är det sommarlov för hela slanten för mej och småkorvarna. Och till hösten börjar Denice i ny skola, det ska bli så kul och spännande! 

För min del handlar dagarna till störst del om att mata Ted, eller pumpa ut mat som sen ska sondas till honom. Första dagarna var det ganska frustrerande att inte kunna göra så mycket annat, men nu har jag fått en aningen bättre rutin på det. 

Det är mycket man vill hinna med men jag försöker att vara bra på att strunta i mindre viktiga saker, och bara njuta av min familj. Kanske lite jävla carpe diem men det är ju så att barnen växer för fort (saker folk med ålderskris säger!?). 

Storebror Björn är snäll mot lillebror men jobbar hårt för att få mycket uppmärksamhet från sina föräldrar, tex äta krukväxter och klättra på möbler. En kombination av tvåårstrots och att ha fått ett syskon, det blir som en molotovcocktail. Ska man vara positiv så händer det alltid något kul här hemma, eller de händer nåt i alla fall. 

Nu har jag vart här i fyra veckor, tiden har gått så otroligt fort! Och vi börjar se en ende på det också.

Igår hade vi möte med läkaren och en av sjuksköterskorna, vi pratade lite om tiden här och om hemsjukvård. Så om allt fortsätter så bra som det hittills har gjort så kan vi gå hem nästa vecka. Han ska bli v34 först och det blir han på lördag.

Det är med skräckblandadförtjusning kan man säga.

 

När man får sitt första barn och kommer hem från BB så får man lätt känslan av att man blivit utsläppt av misstag och att någon snart ska komma på en med att inte vara menad som förälder. Det går över så småningom. Men jag kan tänka mej att jag får samma känsla när jag kommer hem med mitt tredje barn efter att ha vart på sjukhuset så länge.

Det ska bli skönt att äntligen få en vardag igen men samtidigt nervöst och oroligt eftersom det är lite annorlunda med en förtidigt född bebis. Bland annat är han extra infektionskänslig, och han kommer fortfarande sondmatas när vi är hemma. Han ska också få tillskott med järn, niferex, tills han är 6 månader, och sitt första vaccin redan vid 2 månader.

 

Annars är han en vanlig bebis. Om än något gul fortfarande.

 

 

Denice har sovit hos oss här på hotellet i natt, kul med hennes sällskap. Vi har pärlat halsband och kollat alla avsnitt av "Unge greve Dracula" på Svtplay. Och så har hon korsförhört personalen om det mesta, hoppas hon vill bli sjuksköterska, det skulle nog passa henne, omtänksam och glad som hon oftast är.

 

Vårt BVC har hälsat på oss idag, känns som att det finns en vardag där framme. När jag är här på sjukhuset så får jag lätt känslan av att det inte finns någon vardag, eller att vardagen jag längtar efter är så långt bort att jag knappt anar den. Men den finns faktiskt, vi har pratat om att gå hem med hemsjukvård, vet inte om jag nämnt det men då kommer ett team hem till oss ett par dagar i veckan, väger liten och kollar hur det går med mat etc. Visserligen ligger det en bit fram, man får i alla fall stanna till vecka 34 och det är det nästa lördag, så får vi se hur allt funkar då.

 

Just nu solar han igen, för fjärde gången, det är för gulsoten. Att små barn blir gula är inte ovanligt, det är när de röda blodkropparna ska brytas ned och levern inte är mogen nog att ta hand om det, då får man ett högt värde billierubin och kan få fototerapi som det heter, vilket innebär att man får en sollampa och får sola i tre dygn. Behandlingen kan upprepas om man blir gul igen, vilken lillebror blivit. Man kan också märka det på att de blir tröttare än vanligt. Björnis bananis solade också när han var nyfödd men bara vid ett tillfälle.

 

Vill passa på att tipsa er om svts öppna arkiv, det finns hur mycket gamla bra grejer som helst där! Bland annat "Stereo" och "svarta skallar och vita nätter". Toppen om man vill skratta stjärten av sej eller bara vara nostalgisk.

 

Nu ska jag vila en stund innan det är dags att mata bebis igen.

 

Hej svej